Det är jobbigt.
Att vara ödmjuk och inte måla fan på väggen är inte min grej. Längre. Nej, jag har lust att slå någon på käften. Gärna de människor jag är arg på.
Sen är jag trött också.
Mentalt utmattad av att hitta lösningar. Börjar varje dag med "Idag...". Fast det skiter sig. Alltid.
Jag sätter inte mig själv först. Det är extremt energislukande att ständigt vara steget före eller på hugget.
Känner mig som Dr Jekyll och Mr Hyde. Om någon frågar hur det är säger jag att det är bra, fast jag egentligen har ett svart hål inom mig. Aldrig att jag talar sanning. Kommer aldrig att hända.
Det kanske känns ärligt här men jag skrapar bara på ytan.
Det här får bli det sista jag skriver på ett tag.
Nu ska jag försöka bli en hel människa.
En glad människa.
En människa.
4 kommentarer:
Vill ge dig en jättekram, det är så jobbigt att må så där! Sök hjälp! Man fixar det inte själv. Du kommer ångra sen, att du inte sökte tidigare! Var rädd om er!
<3
Men du. Har du ingen att prata med? Sånt där måste få komma ut på nåt sätt. Ta hand om dig. Tror jag känner detsamma som du. Att ständigt tappa intentionerna, att ständigt vara irriterad, sviken och förbannad och ändå bara trampa på. Att le lite och säga: Jodå, sådär, det är väl bra...
Säger det igen. Ta hand om dig, och gå gärna till doktorn och böla lite. Kram på dig!
Kram!
Skicka en kommentar